cursing (in) the rain

Det var ungefär när regnet övergick från milt duggande till våldsam syndaflod som jag fick ge upp mitt promenadprojekt och hoppa på bussen vid närmsta hållplats istället. Det var sjukt. Så mycket regn har jag inte sett på flera år, tänkte jag skriva, men det är inte sant för det regnade faktiskt lika hysteriskt mycket någon dag i somras. Hur som helst, blöt och arg som ett bi satt jag på bussen och hatade hela världen i allmänhet och vädret i synnerhet. En timme senare kom solen fram och av ren ilska klev jag av bussen mitt ute i ingenmansland för att i stället promenera sista biten. Dålig idé, skulle det visa sig. Himlen öppnade sig igen och regnet började vräka ner. Jag småsprang vägen fram, och vad fick jag plötsligt se om inte en avspärrning. Jävla skit, sa jag högt och valde en annan väg som jag inte känner till så bra.

Jag går en stund i ösregnet innan nästa härliga sak inträffar. Runt kröken bakom mig på den smala vägen kommer en bil sladdande och skvätter vatten på mina fötter och ben trots att jag hoppar åt sidan. Mannen i bilen bromsar förskräckt in och hissar ner rutan. "Förlåt, förlåt, jag såg dig inte där du gick, det var inte meningen!" Jag morrar lite och tänker fortsätta gå, när han säger: "Vill du ha skjuts någonstans? Det regnar jättemycket."

Självklart vill jag ha skjuts. Jag skulle jättegärna vilja sätta mig i hans fina bil och slippa bli ännu mer blöt och få åka hela vägen hem. Men smarta flickor hoppar inte in i främmande mäns bilar mitt ute i ödemarken. Så jag tackade nej och han körde iväg, i stället för att tvinga in mig i bilen och köra mig till en lagerlokal och lämna mig fastkedjad mitt på golvet med en såg i ena handen, som jag på något plan faktiskt hade väntat mig.

Så jag traskar vidare och skakar av kyla och regnet bara fortsätter ösa ner och leta sig in innanför min snygga men ack så opraktiska jacka. Jag bestämmer mig för att ta skydd i jourbutiken på hörnet under förevändningen att köpa en flaska cola light. När jag kommer in och står i dörröppningen och ser ynklig ut som en dränkt kattunge ropar (den jättetrevliga) butiksinnehavaren "Men oj oj oj, stackars flicka!" och jag nickar patetiskt och håller med honom om att det är väldigt synd om mig. Jag får min läsk och blir dessutom bjuden på en körsbärskola ur en burk på disken, vilken jag i min självömkan naturligtvis tar emot och äter upp. Sen småspringer jag sista biten hem och möts i dörröppningen av en flinande Henrik som säger: "Kan du ha maten klar när jag kommer hem från gymet?" och hade jag varit en något mindre fredlig och andligt lagd människa än vad jag är så skulle jag ha gett honom en rak höger, kan jag säga.

Nu ska jag ta en varm dusch och försöka förtränga att den är eftermiddagen någonsin har existerat.