when we were winning

Så jag tänkte städa ikväll/natt men det gick ju åt skogen. Flummade runt istället, kollade på Idol och annat oviktigt, och sen gick jag upp till Sara och fixade hennes naglar (som blev asgrymma btw, Foxy is more foxy than evvahhh) och sen tog jag en lång promenad och så pratade jag i telefon med en aningen mer än salongsberusad Coco som började varje mening med att säga Men älskling du förstår väl att... Och nu står jag här i allt kaos och vet inte om jag bara ska strunta i alltihop och gå och lägga mig, eller om jag ska försöka uppbåda nån slags energi och fixa det.

Fan, just nu. Alltså. Ibland tror jag att jag har löjligt bra koll på alla runtomkring mig. Vad de tycker och tänker och känner. Och sen... har jag fel. Då känner jag mig så förvirrad och maktlös. För att jag inte kan styra det eller ens uppfatta det. Jag känner att jag borde vara bättre än så här. Och jag vill säga att snälla, testa mig inte. Sätt mig inte på prov för jag failar så hårt att det gör ont. Vill du veta var du har mig, fråga mig. Säg inte saker för att kolla min reaktion. Gör inte saker för att se hur jag hanterar dem. Jag är inte så stark som jag försöker vara, alltid. Men jag är ärlig. Inte mot alla, men mot alla som betyder någonting för mig.

Det är bara den där känslan... ni vet vilken jag menar. Av att ha hittat något riktigt fint och meningsfullt, och i nästa sekund inte veta om man kommer att få behålla det.

Nu svamlar jag bara. Tror att jag borde sova ett par timmar. Känner mig lite ledsen men inte värre än att jag klarar av det för i ärlighetens namn så är jag rätt så van vid att vara det och jag landar alltid på fötterna. Om jag känner för det.