På lördag är det exakt 6 år sedan jag träffade Henrik och livet förändrades för alltid. Eftersom jag kommer att vara i London då, skriver jag det här redan nu medan jag fortfarande är tillräckligt ostressad för att kunna göra det.
Ibland blir jag nästan sorgsen vid tanken på hur få människor som får vara med om den där känslan. Att träffa någon för första gången, se varandra i ögonen och tänka Holy shit, det här är GREJEN. Det här är människan jag har väntat på i hela mitt liv. Vi ska bli gamla tillsammans. Att bara veta det, vad andra än tror och säger. Så var det när jag mötte Henrik. Ungefär tre veckor senare friade han till mig och det var nog det lättaste beslutet jag tagit i hela mitt liv att säga ja. Vet man så vet man.
Och nu är vi några år äldre och visare och fortfarande lika totalt awesome tillsammans som vi var då, om inte bättre. Vi är lika sjuka och fördärvade båda två, men på ett ganska skönt sätt. Vi skrattar åt samma saker. I ett rum fullt av andra människor kommunicerar vi utan att någon ens märker det. Jag kan säga en hel mening till honom utan ett ord, bara genom att lyfta på ena ögonbrynet. Han kan förklara en situation för mig med en snabb blick. Jag trodde inte ens att det var möjligt att kunna stå en annan människa så nära. Nu vet jag att det går. Och hur ensam jag var innan jag visste.
Så tack babe för de här åren. Du är min bästa vän och jag älskar dig bortom allt förnuft.
Nu klipper vi några år till tycker jag.
Med detta sagt. Dagens soundtrack, vår låt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar