älskade vänner och annat löst folk

Jag vill formulera någonting. Som har med en massa helt olika saker att göra. Och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas men jag tänker i alla fall göra ett försök.

Det har hänt mycket i år. Flera människor har kommit och gått och kommit tillbaka och förvirrat mig och lämnat mig igen och bytt personlighet och krossat delar av mitt hjärta för att sedan plåstra ihop dem igen, och jag har stått som i orkanens öga och känt mig både berusad av alla känslor och totalt maktlös inför deras kraft. Det är skönt att tappa kontrollen ibland. Mindre skönt är det när man kraschlandar så som jag har gjort nu. Gamla sår har rivits upp och skuggor har frigjorts, liksom.

Men jag känner mig märkligt fridfull inför allt detta. Och ödmjuk. Ibland blir jag lite rädd för hur mycket kaos som verkar följa i mina fotspår hela tiden. Men jag börjar tro att det på något plan kanske faktiskt är ett tecken på att min närvaro i andras liv gör skillnad.

Det är just den insikten som får mig att känna just nu att ska jag spela en roll i det här överhuvudtaget, så ska jag göra det rätt. Mitt avtryck ska vara snyggt. Jag skulle kunna hålla på och spela sårad fåfänga i all evighet, men vad tjänar jag på det? Det är inte den jag vill vara och inte den jag är. När jag kommer hem från London så tänker jag ta itu med alla små spillror som eventuellt finns kvar från det som har varit. Som den vuxna människa jag förhoppningsvis har börjat bli. Jag håller mig till reglerna. Ingen ska bli skadad, så långt det ligger i mina händer.

Det här är mest svammel. Min poäng (yes, jag har faktiskt en) är att jag verkligen, på riktigt, och från djupet av mitt hjärta älskar er. (Gäller er som läser detta och är någon av mina vänner och/eller min man. Ni andra är säkert trevliga och så men jag vet inte om jag älskar er. Maila mig så ska jag se vad jag kan göra.) Jag älskar er och vill vara rädd om er, jag unnar er all den glädje i livet som ni kan få och det gör mig genuint lycklig att se er vara lyckliga. Det är sånt jag inte kan ge. Det måste ni greja åt er själva, precis som jag måste gå min egen väg och fixa mitt eget happy ending.

Men jag finns här och sänder ut positiva tankar. Jag finns här när ni behöver gråta, skratta, supa skallen av er, kedjeröka, skriva sorgliga dikter, bryta mot lagen, kramas, dricka kaffe, dansa, tröstäta, shoppa, fyllehångla, låna kläder, vara tysta, sjunga karaoke, prata allvar, snacka skit, leka sanning eller konsekvens, bråka, måla naglarna eller bygga snölyktor. You can all stand under my umbrella. Även om jag och mitt ego tar upp en hel del för oss själva, så finns det gott om plats här. Lovar.



Så är det. Och den här resan ska inte bli någon fucking flykt från någonting alls. Jag ska bara njuta av livet och hur fantastiskt det är. Känna ännu flera känslor.

Loves it.