I do not hook up

Fredag kväll. Lugnt och skönt, ensam hemma i välstädat hus. Henrik är på party hos Peo. Tidigare ikväll var vi ute och åt tillsammans med min familj (minus pappa), mormor, moster Annika, kusin Sara (som var hedersgäst och fick presenter, eftersom hon flyttar till Norge på onsdag) och Evelina. Bekvämt nog åt vi på restaurangen tvärs över gatan, och sen gick vi hem hit och drack kaffe. Supertrevligt alltihop och så där lagom oansträngande. Många glada skratt också. Min mormor är inte klok, och det är ingen av de andra heller. Men väldigt roliga och härliga.

Det går fortfarande bra på praktiken och jag lär mig mycket. Så länge jag inte tänker på mitt liv ur ett för stort perspektiv så känns allt helt okej. Men så fort jag råkar göra det så är det som om blodet fryser till is i kroppen och jag får svårt att andas och undrar vad i helvete jag egentligen håller på med. Jag antar att i dessa tider så är det ganska smart att i första hand prioritera att utbilda sig för att lättast få ett jobb och en stadig inkomst. Ingen skulle nog säga att jag gör fel. Men jag känner hur det som är jag håller på att mattas av och snart försvinner helt i den här gråbleka karusellen som är ett vanligt, hederligt liv. Nej, jag var inte gjord för dessa dagar och dessa dagar är inte gjorda för mig... jag längtar tillbaka, eller framåt till någonting annat. Det finns inget glitter kvar, ingen färg. Jag tycker inte om människan jag ser i spegeln längre.

Det var dagens gnäll. Imorgon eller någon annan dag kanske det känns bättre. Nu ska jag i alla fall njuta av resten av den här ganska mysiga ensamkvällen en stund innan det är dags att sova. Känns inte alltför långt borta faktiskt, ögonlocken börjar bli tunga...