reminds me of the second time that I followed you home

I det tillstånd jag vaknade idag efter typ tre minuters sömn kan man liksom inte jobba. Om man inte jobbar nere i en mörk gruva eller nåt, där ingen behöver se ens ansikte. Så jag ringde och förklarade läget och fick ledigt. Tack gode gud. Hade jag klivit på tåget med mitt svullna face hade jag skrämt livet ur både barn och gamla tanter.

Har fått några gulliga sms och ett samtal nu på morgonen som jag blev jätteglad över, från folk som jag faktiskt inte trodde läste min blogg längre. (En felaktig slutsats dragen från det låga antal kommentarer som mitt stackars bloggskrälle belönas med.) Men det värmer oerhört. Tack supersnälla ni.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är som det är nu. Den här dagen är inte rolig och de som kommer lär inte heller gå till historien som de lyckligaste jag har varit med om. Men vad ska man göra? Det är bara att knalla vidare i sina sexyboots och hoppas att allting jämnar ut sig så småningom och att för allt man förlorar får man igen någonting annat. Jag tror faktiskt att det är så. Det är osannolikt att det inte ska vara så. Det finns mönster i kaos. Och en massa annat flum som jag sparar till folk som orkar lyssna på mina teorier.

Någon sa att mig vill man inte ha till fiende. Sant, men jag är ingens fiende (utom möjligen min egen men det känner vi alla redan till). Jag är bara totalt utmattad och inte det minsta villig att utsätta mig för mer smärta just nu. För det tycker jag inte att jag förtjänar. Så enkelt är det.

Men vi riktar blicken bort från det kaos som är mitt känsloliv för ett ögonblick. På torsdag fyller mamma år och då blir det väl något slags kalas med hela min roliga, sjuka familj och Kasperhunden. Jag har till och med köpt en present redan! Eftersom min smarta men totalt dator-ointresserade mamma inte ens vet skillnaden mellan en blogg och en e-mailadress så antar jag att det är ganska safe att skriva här vad presenten är: en cd-box med typ alla musikallåtar som gjorts ever. Den kommer hon nog att bli glad över!

Sen är ju Henriks 25-årsdag på gång också, men han är tjurig och vill inte fira (för han tycker att i princip allting man firar är löjligt och borde avskaffas, gäller även julen) så får vi väl se vad vi hittar på som han inte tycker är allt för mycket av ett hoopla. Men några dagar innan födelsedagen så firar vi 6 år tillsammans och det är awesome måste jag säga. På alla sätt och vis.

Så det händer lite bra saker ändå att hålla blicken på så att man inte tappar bort sig helt. Nu ska jag snart träffa min fina Cath som jag älskar så mycket att jag nästan blir galen ibland. Tänkte försöka få ner mitt sönderlipade ansikte till normal storlek och färg med kallt vatten så att jag inte blir kidnappad på stan och bortförd till någon cirkus. Hade bara fattats det, liksom.

Laterz.