back in your own world

Pratar mycket just nu med kloka människor som känner mig väl. Det är så skönt att få andras perspektiv på sig själv vare sig det är bra eller dåliga saker, för oavsett vad det är man får veta så kan man använda det på något sätt och utvecklas.

Jag har förstått både nu och tidigare i livet att andra inte riktigt uppfattar min känslighet. För jag visar sällan mina riktiga känslor. Jag kan vara av is om jag vill, för det lärde jag mig mycket tidigt och den egenskapen har följt med mig i hela livet. Jag är expert på det, faktiskt. Jag är också väldigt bra på att få saker att verka mindre betydelsefulla än de egentligen är. För att... ja, jag vet inte varför. För att det inte ska verka som en lika total katastrof om jag förlorar dem, antar jag. Nu förlorar jag mycket. Mer än jag trodde. Men det var inte det jag ville komma fram till. Min poäng är att jag tror att jag gör det lätt för andra att såra mig, för de inser inte hur allvarligt de gör det.

Eller också så är det ett mått på äkta vänskap och kärlek. Den man står riktigt nära behöver man inte fråga. Man gör rätt ändå för man vet vad som är bäst. Så försöker jag leva, i alla fall. Jag tror att jag gör det okej.

Men jag går faktiskt ganska sönder nu och bland alla utsträckta händer saknas det några som betyder mycket. Jag vet inte hur jag ska tolka det så jag låter nog helt enkelt bli. Det som är, det är. Det som blir, det blir. Jag andas och jag lever.