tisdag, november 25, 2008
and I can barely look at you
Två farväl och hjärtat i bitar.
Men det är oundvikligt. Jag måste rädda mig själv. Det fanns en tid när ingen räddade mig, inte ens jag. Jag kan aldrig gå tillbaka dit. Det skulle vara som att sparka på mig själv. Jag gör inte så längre.
Ska inte tänka på det som kunde ha varit. Bara det som ska bli.
Men nu ska jag gråta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar