this is it

Ibland känner jag att jag måste hålla ett litet försvarstal för mig själv, och idag är en sån dag.

Grejen är... att jag inte lever vad man skulle kalla ett exemplariskt liv, i vissa avseenden. Men det är okej med mig. För jag har lärt mig av den livserfarenhet jag nu har samlat på mig, att det viktigaste av allt är att vara sann mot sig själv och sina egna värderingar. Egoism, skulle nog somliga kalla det. Men jag försöker att inte köra över någon annan på vägen, bara för att jag kör mitt eget race. Det är en regel och den är viktig.

Jag vill leva mitt liv med värdighet och stil. Inte någon annans idé om vad det innebär, utan min. Jag tycker att jag gör det ganska bra. Om jag måste förklara mina val inför någon så kan jag göra det rakt, ärligt och genomtänkt. Förutsatt att det är en person vars åsikt spelar roll för mig. Annars kan jag säga vad som helst - och gör det - för jag vet att de har bestämt sig för att inte förstå redan från början.

Det är en oerhört fridfull känsla att kunna omge sig med människor som ser mig som den jag är. Jag har den stora turen att ha personer i mitt liv som ger mig olika aspekter av allt det vackra och intensiva som jag vill uppleva. Jag är bortskämd på det sättet, men jag tycker faktiskt att jag förtjänar att vara det. Jag är speciell och det anstår mig fan inte att göra mig mindre än jag är, bara för att andra tycker att det är höjden av goda egenskaper att krympa ihop till ett litet ingenting vars behov och önskningar ska förnekas.

Om det är något jag önskar alla jag älskar, så är det att de också får uppleva det här tillståndet där man verkligen inser sitt sanna värde, sin utvalda plats i tillvaron, sin självklara rätt att få det man vill ha utan någon annan anledning än att man vill ha det. Kan man leva på det sättet och samtidigt vara en positiv del av andras liv, då har man kommit långt.

Så jag ber inte om ursäkt för någonting och jag tänker fortsätta vara som jag vill. Ett liv, mina vänner. Det är allt vi får. En chans att göra det rätt.