in sickness and in health

Så, en liten uppdatering från vårt hem som mest känns som ett provisoriskt sjukhus just nu. Ett sjukhus helt utan personal, utrustning och botemedel, det vill säga. Nu ska jag berätta vad som hänt för jag vill ha det nedskrivet för framtida bruk, när jag behöver påminnas om att det alltid kunde vara värre. Känsliga läsare varnas.

Vinterkräksjukan är ingen smickrande sjukdom direkt, men jag tycker att jag har tagit mig igenom den väldigt stilfullt hittills. (Förutom inatt när jag tydligen låg i sängen och gnydde mamma mamma mammaaaa i feberdimman, men ingen är perfekt.)

När jag insåg att jag höll på att bli sjuk så vidtog jag som jag tidigare nämnde alla lämpliga förberedelser. Ska man göra någonting så ska man göra det snyggt, tänkte jag. Och tog på mig sköna, mjuka kläder, skötte om katterna, fäste upp håret i en prydlig knut, plockade fram en hink och placerade vid sängen, hällde upp ett glas vatten och letade upp och satte på Enya-musik. Det där sista kan jag inte riktigt förklara, men jag kände på något sätt att det var lämplig musik att spy till.

Sen satt jag där och väntade. Just när jag började känna mig lite dum och undrade om jag kanske inte var sjuk ändå, kom första kräkningen. Alltså - ni har sett Exorcisten? Kräkscenen? Mm, just det. Tänk ungefär så, fast med Enyas nenonananeehhhnananhhh i bakgrunden.

Och efter det så är allting mest som en mardröm. Den här natten kändes flera år lång. Jag har spytt uppskattningsvis fem miljoner gånger. Släpat mig fram och tillbaka mellan badrummet och sängen med hög feber och dubbelvikt av magsmärtor. Smuttat på vatten, honungsté och avslagen coca cola, bara för att kaskadkräkas upp allting igen sekund efter. Inte en droppe fick jag behålla. Jag upprepade Man blir smal av det här, man blir smal av det här under kräkattackerna men på slutet var inte ens det någon tröst. (Det är sant, dock. Vågen visar 2,1 kg mindre.)

Henrik har varit ännu sjukare än jag hela den här tiden. Jag är full av beundran för den mannen. Han blev dålig innan jag ens blev det, och nu mår jag lite bättre medan han fortfarande är jättesjuk. Förstår inte hur han fixar det.

Jo, det är lite bättre med mig nu. Jag lyckades få i mig - och behålla - en skål soppa. Är fruktansvärt uttorkad men jag vågar inte dricka för mycket. Dessutom värker det i hela kroppen och huvudet och jag är så darrig på benen att jag knappt vågar gå. Men jag lever. Hurra, hurra! Jag är stark och oövervinnerlig. Som en gudinna.

Det kommer nog att ta lite tid att återhämta mig från detta misstänker jag. Jag ska börja med att försöka sova lite i natt.

Nu kan det här året helt klart bara bli bättre!