Yes! Jag ska se Placebo och det kommer att bli så awesome. Hurra!
Min ignorera-alla-problem-och-hoppas-att-de-försvinner-av-sig-själva-strategi som jag tänkte ut och införde för ett tag sedan har tyvärr visat sig vara ganska värdelös. Resultatet är den gigantiska hög med
Den insikten fick mig idag att göra två viktiga saker: jag postade en jobbansökan och ringde till CSN. Jag hade arbetat upp ordentligt med ilska innan samtalet för att inte fega ur och låta bli att bråka med dem som förra gången jag ringde. Döm om min förvåning när jag fick prata med en urtrevlig manlig handläggare som fixade allting åt mig på ett par minuter samtidigt som vi småpratade om vädret, krångliga datorer och om varför man blir så trött efter lunch. Det kallar jag service. Men jag var lite snopen efteråt över att inte ha fått användning för en enda av de arga, skräckinjagande fraser jag hade övat in.
Har gjort mig ännu lite mer impopulär i klassen genom att öppna käften - big mistake, alltid - och för en gångs skull säga vad jag tycker om den extremt dysfunktionella gruppdynamiken som har växt fram sedan vi började. Det är så mycket skitsnack.
Don't get me wrong, jag gillar skitsnack. Man skulle kunna säga att jag är en hängiven utövare, till och med. Men ska man prata om andra bakom deras rygg så ska man göra det med lite stil och fingertoppskänsla och av rätt skäl. Inte utse ett offer vars kadaver man kan samlas kring som patetiska gamar i brist på förmåga att hitta andra sätt att känna social gemenskap, och blänga surt på det fåtal som vägrar att delta.
Hur som helst, mitt tydliga avståndstagande skapar en del problem men det är ändå värt det. Jag har min integritet och är inte så jävla lättköpt att jag kompromissar med den i utbyte mot att ha någon att sitta med och äta lunch.
Uhh. Jag måste plugga. Och skriva mer på min uppsats som jag har ledsnat på och skulle byta ämne för om det inte var för att min deadline är nästa vecka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar